360

det finns så jävla mycket jag ångrar. jag ångrar att jag har träffat vissa människor och andra som jag inte träffat. jag ångrar "bråk" jag deltagit i och "bråk" jag inte deltagit i. jag ångrar vissa saker jag sagt och vissa saker jag aldrig sa. jag ångrar saker jag gjort och saker som jag inte gjort.
.
ibland skulle jag vilja spola tillbaka tiden. ibland vill jag spola tillbaka den tills jag va liten, ibland bara några minuter. jag är så rädd att förstöra saker. göra dom där misstagen som alla andra gör, men inte jag. vet inte en enda sekund jag kan slappna av längre för helt plötsligt kan de där orden komma ur min mun även fast dom inte borde, att mina fingrar skriva de där orden och skicka dom till de som inte borde läsa det.
.
jag har alltid vart blyg. inte pratat med folk jag inte känner, svårt att skaffa vänner om ingen annan jag känner bra känner dom. det har till stor del om att jag har så j*vla svårt att lita på folk. jag kan sitta och berätta om saker i mitt liv och sånt som jag inte vill ska komma ut till hur många som helst, men jag vet att det ändå kommer ut sen. det är inte ofta det gör det, men jag är ändå helt säker på att alla sprider ut saker. det är inte lika mycket så nuförtiden. på något sätt, speciellt efter sommaren, så har inte min blyghet lika mycket kontroll över mej längre. känns mer som jag har kontrollen över den.
.
men jag kan inte hitta tilliten. jag tror så jävla mycket saker som inte är alls som jag trodde. jag tror på rykten alldeles för lätt. men svårt att inte göra när man vet att det sprids ut sanna rykten också även fast de flesta är en höna utav en fjäder och ännu fler inte ens sanna. men om jag bara kunde på något sätt att lära mej att lita på folk så kanske jag inte skulle ångra så mycket, va rädd för att göra misstag och bli ännu mindre blyg.
.
jag är rädd att förlora när jag har vunnit så mycket. jag vill inte göra någon besviken. jag vill inte att folk ska tro så mycket om mej. jag är inte den där perfekta människan men vem kan det? jag är bara så rädd att förstöra det jag har, för jag är den jag är men kanske inte vill va.
.
nu är inte det här menat som något deppinlägg. jag kände att jag behövde få ut mina känslor, men känns som dom kanske kom ut lite fel. det finns flera personer som på något sätt är menade i det här inlägget. de förstår nog till viss del, men jag vet att inte alla läser men men... det är som sagt inget deppinlägg för jag är faktiskt ändå sjukt glad ♥ jag vill ändå tacka alla mina vänner och alla som finns där för mej, för ni vet hur mycket ni betyder.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0